Jag är så trött på all jävla nonsens jag ständigt utsätts för i mitt liv. Min hjärna kan snart inte ta mer och med en total avsaknad av kurage och ork att ta mig igenom minsta uppgift ligger jag istället apatisk och uppgiven i sängen och fantiserar om ljudisolerade kuvöser, försedda med ether, Emelie Bronte böcker och valsång.

Jag ligger naken i en ljus och behaglig kuvös, halvfylld med ljummet livmodersvatten och sakta drar ihop mig i fosterställning när jag plötsligt hör min mors ljuva röst. Orden är starka och matar sig oförtrutet rakt in i mitt medvetande samtidigt som jag sakta somnar in och dör. Jag ser ljuset och tunneln som alla pratar om. Men det är inte någon himmel eller paradis jag är på väg mot, utan det är sjukhussalens starka lysrörsbelysning jag upplever och det är min tur att födas igen. In i denna ytliga värld där vi dyrkar kvinnor som Marilyn Monroe och artister gör covers på heliga Cranberries-låtar. Ugh… Nu blir det champagne och The Verve. Puss